AIK

Utåt ser det alltid ut som om jag är en stark person som tål allt. Jag är stålkvinnan som inte bryr mig om något, men av så man kan luras av bilden som sänds ut.

Skolan ser jag inte så mycket skymten av längre men det kanske börjar bli som vanligt igen då, eller vad säger ni? Nej skolan går skit och jag skiter i den ena lektionen efter den andra och för att inte tala om min älskade Engelska C kurs som jag såg så mycket fram emot, ja den skiter jag i totalt då jag hamnat helt själv i en grupp utan klasskamrater. Så den kursen har gått från efterlängtad och älskad till ångest väckande och hatad. Och ju mer jag halkar efter desto mindre vilja får jag till att ändra min situation och just nu styr skutan i en ända riktning och det är rakt ner i stupet.

Jag är alltid snäll mot mina vänner och för det mesta jävligt ärlig, jag ställer alltid upp för dem, lånar ut kläder som sedan aldrig ser skymten av igen men jag är tyst ändå och fixar och trixar med det ena och det andra för att andra ska ha det bra, och för att vi ska kunna göra roliga saker tillsammans. Jag håller i de andras cigaretter när vi går förbi folk de känner bara för att de inte vill att andra ska veta av den vanan som de har. Men vad sänder det ut för signal om mig? Om de inte vill framställa sig i dålig dager varför vill de då framställa mig i det? Och framför allt varför tillåter jag själv detta? När allt jag ändå känner är utanförskap.
Jag har länge känt att jag inte passar in, jag är inte som alla andra och det vet jag. Jag står för det och oftast är det bra att vara en egen individ men ibland vill jag inget annat än att vara som alla andra.
Är jag en sån svag person som gör allt för att vara alla andra till lags så att jag glömmer bort mig själv? Skulle de andra ens märka om jag försvann? För om jag ska vara ärlig så känner jag mig inte ens viktig. De andra de sitter ihop precis som ett stycke kläder, det finns sömmar som håller ihop tyget och jag är tvättlappen som alla hatar och stör sig på. Tillslut klipper man bort den och då är den borta föralltid och man tänker inte mer på den, det är som om den aldrig existerat.

Jag vill inget annat än att banga deppet och fixa peppet men det ser mörkt ut, jävligt mörkt ut.
Ibland är den människan som framstår som starkast egentligen den som är svagast.