AIK

Jag och mamma skulle som sagt på bio men vi hann inte längre än till hallen innan tårarna rann ner för min kind. Mot min riktiga vilja som sa (läs skrek) stanna hemma, satte jag mig ändå i bilen. Där hann vi inte sitta länge innan vi var i full gång med att bråka.
Det började med att när vi satte oss i bilen så frågade mamma varför jag grät, och det var inte med en snäll röst, som verkligen ville veta varför jag var ledsen utan det var en kall och känslokall röst. Hon nästan snäste åt mig som att jag var dum i huvet för att jag grät. Hon visste mycket väl varför jag var ledsen och det bevisade hon oxå. Jag valde att inte svara henne och då sa hon att jag var barnslig som grät över telefonen. och visst det kan jag oxå tycka är barnsligt, jag menar det är ju bara en telefon. Men det är inte det som fick mig att gråta. Det som fick mig att gråta var hennes svek. Hon hade tidigare idag sagt att jag kunde ta hennes gamla telefon eftersom hon köpte ny i förrigår. Så då precis innan vi åkte så frågade jag om jag kunde få ta den och vart den var, eftersom min telefon inte fungerar alls nu. Då hör man från övervåningen att Martin skriker -Den ska jag ha, min ska in på service. Var på jag då svara -Men min är oxå trasig och måste in på service. -Men jag använder min i jobbet. -Men du kan du mammas gamla gamla mobil för den hade jag förra gången min gick sönder och jag vill inte ha den igen. Men nej såklart ska ju Martin få ha den då. För att han är vuxen och det är viktigare att han har mammas gamla telefon. Så då var man prioritet NOLL igen i det här huset. Precis så som jag ofta upplever att det är i det här jävla huset. Martin är ju Kungen/överhuvet i det här huset så han ska ju alltid ha det som är störst bäst och vackrast. När ska han behöva nöja sig och ta det näst bästa?
Det finns fler exempel på när hans "behov" prioriteras först, och här har ni ett. Hemma har vi 3 bilar, 2 "små" bilar med 5 sittplatser och 1 stor bil med 7 sitt platser. Nu är en av de små bilarna trasiga så då har vi alltså bara den stora bilen och den lilla mercan. Vem tror får köra mercan till jobbet? Inte är det mamma iaf, hon får nöja sig med den stora bilen som inte ens går att parkera överallt i det garage där hon har parkerings plats. Och varför är det så då? Jo då lyder argumentet så här. -Det går inte att köra den stora bilen till upplands väsby, det tar för lång tid. Det är ingen bra bil. 
Så vänta nu lite... Den går inte att köra till upplands väsby men den går att köra upp till åre när vi ska dit upp på semester? Och då går det visst bra och köra och det är en bra bil helt plötsligt?


Ett annat dilemma här hemma är att mamma jämt säger att jag är oansavrig och inte kan ta hand om mig själv. Då kan jag ju tala om för henne att det kan jag visst (hon läser bloggen, och eftersom jag ofta inte får prata till punkt när vi pratar så kan jag lika gärna skriva det här får då vet jag att hon iaf måste läsa det).

Jag har fått tagit hand om mig själv i flera år. Så klart inte med allt men med vissa små saker.
När jag tillexempel gick i 4an och red på sollentuna ridskola i viby så fick jag åka buss och tåg själv för att ta mig till stallet, efter lektionen blev jag hämtad och fick åka bil hem. Min lillasyster som gick i 5an då hon red fick skjuts fram och tillbaka varje gång hon hade ridlektion.

När jag spelade fotboll i AIK, träningarna var ju såklart i solna då, fick jag ta mig både till och från träningarna. Till och med då när vi sista tiden då jag spela hade så sena träningar att de slutade vid halv 11 om jag inte minns fel. Vi höll iaf på fram till 10 sedan var det nedvarvning och stretching och sånna grejer. Min lillebror som idag går i 8an får skjuts till och från sina fotbollsträningar. även om de är slut vid 8 bara för att han inte ska komma hem försent.  I den åldern fick jag till och med ta mig till mina borta matcher helt själv, eller se till att fixa så att jag kunde åka med någon av mina lagkamrater.

Och mamma som jämt säger att vi alla ska behandlas lika i vårat hem...